thin for the win

Jag bor som sagt hemma med min familj. Jag måste dagligen slösa massa energi på att oroa mig för hur det kommer bli med maten. Eftersom jag försöker gå ner i vikt "i smyg". Det är som att jag lever ett dubbelliv. Inför dem gör jag allt för att de inte ska "misstänka" vad som pågår i mitt huvud, min bessathet av mat, vikt och träning. Men de är inte riktigt så lätta att lura, både mamma och pappa har märkt att mitt förhållande till mat inte är riktigt normalt. De har frågat mig flera gånger om jag bantar och varför jag håller på "som jag gör". Det är så himla jobbigt, för varje gång de säger något sånt så tvingas jag ljuga och sätta på fasaden som säger att allt är jättebra, och varje gång detta händer känns det bara som att jag kommer länge och längre bort från dem samtidigt som min "hemlighet" bara blir större och större.

Senast här om dagen hade jag och mamma en konversation som löd ungefär såhär:

Mamma - Det finns mat på spisen
Jag mumlar något till svar som involverar orden "okej" "inte hungrig" "kanske senare"
Mamma - Det känns som att du aldrig äter något
Jag - Men det är klart att jag gör
Mamma - Men jag ser aldrig när du äter något

Åh, mamma mamma.... Vad ska jag göra, jag orkar inte med allt detta längre. Det skulle vara mycket skönare om jag bara bodde själv och fick sköta mitt.

 Förresten måste jag bara säga att Yoggis mini yoghurt är hur god som helst. Mindre än 0,1 % fett och utan tillsatt socker, dock sötad med sötningsmedel. Innehåller mellan 35-40 kcal / 100g. Finns i flera olika smaker. Kan det bli bättre? :D